Vem kan påverka?

Vad innebär ”undervisningsbart skick” och vad gör vi när våra elever kommer till skolan med en ryggsäck av försvårande omständigheter?

Locus of control handlar om var vi lägger makten att påverka. Det kan ses som ett personlighetsdrag hos individen. Ett över tid och situation relativt stabilt sätt att tolka och hantera sin verklighet där ett internt locus of control innebär att du tillskriver dig själv makten att påverka, medan ett externt locus tenderar att lämna dig som offer för omständigheter utanför din kontroll. Såväl positiva som negativa händelser tolkas ur detta perspektiv och även om externt (yttre) locus of control vid första anblick kan vara att föredra vid negativa händelser (det var inte på grund av mig) är det samtidigt vanskligt. När jag insjuknade i tjugoårsåldern (se tidigare inlägg) var det något som de facto drabbade mig; jag har inte själv kunnat påverka mina gener och än så länge har ingen läkare kunnat påvisa någon miljöfaktor som jag själv orsakat eller kunnat undvika. Men det drabbade mig på ett mer genomgripande sätt än så genom hur jag avskrev mig makten att påverka min nya situation. För även om mycket i våra liv styrs av faktorer utanför oss själva är det viktigt att hålla fast vid det vi faktiskt kan påverka. Oftast är det mer än vi tror. Och ibland är det något helt annat än det vi stångar oss blodiga med i våra försök att förändra.

Mitt verksamhetsområde är i huvudsak skolutveckling och barn- och elevhälsa och det har knappast undgått någon de utmaningar skolan står inför idag i takt med stora förändringar på samhällsnivå. Jag möter organisationer och yrkesverksamma som har eller är på väg att tappa sin känsla av kontroll. Det märks i deras beskrivningar av hur de pressas från alla håll och där själva förutsättningarna för deras verksamhet har kantrat. Att man i det läget försöker pressa tillbaka och skapa handlingsutrymme genom att uppvakta angränsande verksamheter, politiker eller lokaltidningar kan ses som ett sätt att skapa kontroll och försöka påverka. Ett sätt att få andra att ta, eller ta tillbaka, sitt ansvar. Dock kan vi aldrig styra över andra och det enda vi kan ta ansvar för är vårt eget agerande. Det gäller även i makt-obalanserade förhållanden såsom lärare-elev, chef-anställd eller förälder-barn. Vi bör akta oss för att tappa sikte på det vi faktiskt kan påverka. Hur vi förhåller oss till problem som förändrade förutsättningar och spelregler är en viktig del i hur väl vi kommer att lyckas. Med ett inre kontrollfokus tar vi ansvar för vår del i processen och agerar utifrån det.

Men det är tyvärr inte tillräckligt. Med eller utan syfte eller mening påverkar vi alla vår omgivning hela tiden. För att verkligen kunna påverka i önskad riktning behövs så mycket mer. Men mer om det en annan gång.

Ursäkt eller förklaring?

Jag är simmare. Jag är löpare. Jag är en fysiskt aktiv person med god kondition och muskelstyrka. Det är min självbild. Det är så jag ser på mig själv. Eller såg. Idag är jag över fyrtio och de som ser mig har kanske svårt att förstå var den självbilden kommer ifrån. När jag var i tjugoårsåldern drabbades jag av kronisk struplocksinflammation. Jag blev inlagd på sjukhus, dansade runt mellan olika kliniker och fick genomgå flera olika behandlingar. Det mest akuta läget klingade av men svullnaden i mitt struplock ville inte gå ner och jag fick lära mig att leva med en högst begränsad luftpassage. Att träna var det inte längre tal om. Att gå uppför trappor om så bara ett våningsplan var en utmaning och jag fick helt enkelt acceptera att jag inte kunde springa ens fem meter för att inte missa bussen. Som ung vuxen  var det en kris i mitt identitetsbygge och så sakteliga ändrades min syn på mig själv, min tro på mig själv och min förmåga att hantera de begränsningar min kroniska sjukdom gav. Den blev en ursäkt och jag blev passiv.

Tiden gick och livet rullade på. Så en dag tog jag tillslut spjärn och satsade. Längtan att komma ut i spåret igen var så stark att jag investerade i nya löparskor och gav mig ut. Jag trodde jag skulle dö och fick stanna efter bara ett par hundra meter. Det kändes som om en tennisboll hade fastnat i halsen och att jag höll på att kvävas. Men jag gav inte upp och snart var jag ute igen. Sakta byggde jag åter upp min kondition och min styrka. Idag kan jag utan problem springa en mil. Det går dock inte fort och jag tycks ha fastnat på en platå där jag inte längre kan förbättra min prestation. Det gör mig frustrerad och jag har lätt för att börja skylla på min begränsade luftpassage igen.

Utan tvivel är min förmåga begränsad. Var gränsen faktiskt går kan dock ingen säga. Jag kan inte använda den som en ursäkt, men den förklarar varför det är svårare för mig än för många andra. Eller det är en del av förklaringen. För självklart finns det mycket annat som spelar in, såväl negativa som positiva faktorer.

Med en utgångspunkt i förklaring snarare än ursäkt kan jag fokusera på vad det innebär i praktiken och vad jag faktiskt kan påverka. Hur lägger jag upp min träning? Sätter jag realistiska, mätbara delmål? Vilka styrkor kan jag bygga på? Vilka kompensatoriska strategier kan jag nyttja? Besitter jag kompetensen själv eller behöver jag ta hjälp av andra? Genom att gå systematiskt tillväga och analysera situationen och förutsättningarna ökar möjligheterna till utveckling. Hur långt? Det vet ingen. En begränsning är ett tänjbart begrepp. Inte en ursäkt som passiviserar utan en förklaring som manar till adekvat handling.

Jag är simmare. Jag är löpare.

Jag är psykolog och analytiker med fokus på förståelse som vägen till förändring!