Ursäkt eller förklaring?

Jag är simmare. Jag är löpare. Jag är en fysiskt aktiv person med god kondition och muskelstyrka. Det är min självbild. Det är så jag ser på mig själv. Eller såg. Idag är jag över fyrtio och de som ser mig har kanske svårt att förstå var den självbilden kommer ifrån. När jag var i tjugoårsåldern drabbades jag av kronisk struplocksinflammation. Jag blev inlagd på sjukhus, dansade runt mellan olika kliniker och fick genomgå flera olika behandlingar. Det mest akuta läget klingade av men svullnaden i mitt struplock ville inte gå ner och jag fick lära mig att leva med en högst begränsad luftpassage. Att träna var det inte längre tal om. Att gå uppför trappor om så bara ett våningsplan var en utmaning och jag fick helt enkelt acceptera att jag inte kunde springa ens fem meter för att inte missa bussen. Som ung vuxen  var det en kris i mitt identitetsbygge och så sakteliga ändrades min syn på mig själv, min tro på mig själv och min förmåga att hantera de begränsningar min kroniska sjukdom gav. Den blev en ursäkt och jag blev passiv.

Tiden gick och livet rullade på. Så en dag tog jag tillslut spjärn och satsade. Längtan att komma ut i spåret igen var så stark att jag investerade i nya löparskor och gav mig ut. Jag trodde jag skulle dö och fick stanna efter bara ett par hundra meter. Det kändes som om en tennisboll hade fastnat i halsen och att jag höll på att kvävas. Men jag gav inte upp och snart var jag ute igen. Sakta byggde jag åter upp min kondition och min styrka. Idag kan jag utan problem springa en mil. Det går dock inte fort och jag tycks ha fastnat på en platå där jag inte längre kan förbättra min prestation. Det gör mig frustrerad och jag har lätt för att börja skylla på min begränsade luftpassage igen.

Utan tvivel är min förmåga begränsad. Var gränsen faktiskt går kan dock ingen säga. Jag kan inte använda den som en ursäkt, men den förklarar varför det är svårare för mig än för många andra. Eller det är en del av förklaringen. För självklart finns det mycket annat som spelar in, såväl negativa som positiva faktorer.

Med en utgångspunkt i förklaring snarare än ursäkt kan jag fokusera på vad det innebär i praktiken och vad jag faktiskt kan påverka. Hur lägger jag upp min träning? Sätter jag realistiska, mätbara delmål? Vilka styrkor kan jag bygga på? Vilka kompensatoriska strategier kan jag nyttja? Besitter jag kompetensen själv eller behöver jag ta hjälp av andra? Genom att gå systematiskt tillväga och analysera situationen och förutsättningarna ökar möjligheterna till utveckling. Hur långt? Det vet ingen. En begränsning är ett tänjbart begrepp. Inte en ursäkt som passiviserar utan en förklaring som manar till adekvat handling.

Jag är simmare. Jag är löpare.

Jag är psykolog och analytiker med fokus på förståelse som vägen till förändring!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *